Kräftmåne i Forsbacka

Den svenska flodkräftan lever under ett ständigt hot. Av kräftpesten. En dödlig smitta som förs från vatten till vatten av, den på våra breddgrader icke hemmahörande signalkräftan. Men i trakterna runt Skellefteå är flodkräftan fortfarande talrik, och då inte minst i Forsbacka.

TRADITIONELLT KRÄFTFISKE

När det hunnit bli augusti övergår de ljusa sommarnätterna sakta men säkert till skumt höstmörker. Och det är inte så dumt. I alla fall inte om man har tänkt sig ut på flodkräftfiske, i Skellefteälven under en klotrund augustimåne.

Solen står lågt i väster och Peter är i full färd med att rigga mjärdarna inför kvällens kräftfiske.
– Hade jag inte beställt gädda, säger han fundersamt och agnar buren med en bit abborre.
– Funkar inte abborre lika bra, undrar jag.
– Nja, skrattar han, art spelar egentligen inte så stor roll. Inte så länge det är riktiga forsbackafiskar.

Peter gör ingen hemlighet av att han gärna använder lokalproducerat. Gärna så lokalt det bara går. Och är man i Forsbacka, då är bara forsbackafisk gott nog.

Byn Forsbacka ligger utmed Skellefteälven. Dryga 25 kilometer väster om Skellefteå tätort. Här har Peter en liten anläggning på kräfttema. Eller så liten är den egentligen inte. Dels består den av en rejäl damm som utgör en småskalig kräftodling, men det är framför allt för eventdelen som jag är här. Faciliteterna utgörs av en tältkåta som rymmer upp till 25 sittande gäster och en grillstuga som ikväll får vikariera förråd. Inne i kåtan ligger renskinn på träbänkar och på borden brinner speciellt formgivna stearinljus med kräftmotiv. Lokalproducerade, förstås

Noggranna förberedelser

Kvällens gäster är på ingående. De ska kombinera nytta med nöje. Eller kräftfiske med affärsmöte om man så vill. Något som inte är alldeles ovanligt för Peters besökare.
– Men det går givetvis bra att bara komma hit, luta sig tillbaka och njuta också.

Vanligtvis är Peters gäster med och agnar mjärdarna men kvällens grupp har lite kort om tid. Så Peter går händelserna i förväg.
– Ibland kör vi en femkamp också, med grenar som yxkastning och blåsrör, berättar Peter. Eller så fiskar vi abborre, gädda eller harr i väntan på att kräftburarna ska vittjas. Eller bara myser i kåtan.

Eldens lågor sprider ett skönt ljus på tältdukens insida.
Peter försäkrar sig om att räppan, rökhålet i kåtans mitt, är öppen och att den stora kaffepannan är startklar. Träkosorna ställs på rad. Och nykokta flodkräftor läggs omsorgsfullt på stora fat.
– Nu kan gästerna få komma.

Kräftan och rusdrycker

Den svenska flodkräftan lever under ett ständigt hot. Av kräftpesten. En dödlig smitta som förs från vatten till vatten av, den på våra breddgrader icke hemmahörande signalkräftan. Men i trakterna runt Skellefteå är flodkräftan fortfarande talrik, och då inte minst i Forsbacka.

En flodkräfta kan bli upp till 18 centimeter lång och väga närmare 350 gram. Flodkräftor är också riktiga delikatesser. Ett kilo svenska flodkräftor kan kosta så mycket som 800 kronor per kilo i någon av landets mer fashionabla saluhallar.

Kräftfisket har en självklar plats i svensk matkultur, och en kräftskiva innefattar inte sällan rusdrycker. Ja, rusdrycker är faktiskt så självklara vid detta tillfälle att när Sverige 1922 folkomröstade om rusdryckernas vara eller inte vara spelade kräftan en framträdande roll. Nej-sidan menade nämligen att: ”Kräftor kräver dessa drycker”. Hur kräftan i slutändan påverkade resultat är inte helt säkert, men något rusdrycksförbud kom trots allt aldrig till stånd.

Mörkerfiske vid djupkanten

Medan sällskapet trivs, skålar och äter kräftor inne i den varma kåtan beger jag och Peter oss ut i augustimörkret för att lägga i kräftmjärdarna.

– Men hur går det ihop, undrar jag. De äter kräftorna innan de har fångat dem?
– Jo, säger Peter och ler. Det blir kanske lite bakvänt. I praktiken fiskar kvällens gäster åt nästa grupp. Och de äter kräftorna som föregående grupp fiskat upp. Annars skulle kräftskivan inte bli förrän framåt småtimmarna, och kräftorna en aning smaklösa då de helst ska ligga i sitt lag i ett dygn för att få den rätta sältan.

Peter berättar att det finns en djupkant i älven, knappa sex meter från stranden, och tanken är att burarna ska landa precis på den kanten.
– Visst kan man använda båt för att lägga i mjärdarna, men här finns det faktiskt så gott om kräftor att det går lika bra att fiska från stranden.
Förutom burarna agnar Peter även ett antal slanor med abborre och sticker ner dem i älvsbotten.
– Nu är det bara att vänta.

Hinken full

Under augustimånens bleka ljus letar sig kvällens besökare ut i mörkret. Samtliga utrustade med pannlampor. Medan sällskapet sakta går ner mot vattnet berättar Peter om kräftans biologi. Hur stor en svensk flodkräfta kan bli. Hur de könsbestäms och hur dess reproduktionscykel ser ut.
– Titta!
Någon har upptäckt en frigående kräfta, alldeles utmed en av de där abborragnade slanorna som Peter satt ut tidigare. Peter räcker honom en liten håv och sekunden senare är kvällens första kräfta fångad.
– En hane, säger Peter och vänder på flodkräftan.
Enklaste sättet att skilja könen åt, berättar Peter, är på de små ben som hanen har i övergången mellan kropp och stjärt men som honan helt saknar.

– Där borde det ligga en bur, säger Peter och pekar.
Någon knyter loss ett rep från ett träd och börjar dra in kräftburen som väntar i andra ändan. Strax därefter träffar det hårda ljuset från flertalet pannlampor ett tjugotal kräftor.
– Snyggt, säger Peter.Han lyfter över några flodkräftor som ska vidare till Drottningholm och Sveriges lantbruksuniversitets sötvattenslaboratorium. Resterande häller han i en vit hink. En hink som snabbt blir full.
– Sådär ja, nu har vi kräftor både till nästa grupp besökare och till forskningen.

Nöjda och belåtna vänder kräftfiskarna tillbaka till kåtan, till värmen och till en välfylld kanna riktigt kokkaffe.