Fruset hav

När vi rundat ön förändras islandskapet ännu en gång. Här är det packisen som regerar.Nu är det inte länge kalfjällsplatå utan snarare ett kargt månlandskap som möter oss. "Det kan bli så här när vinden driver in isflak och pressar samma stora ismassor."

PÅ BOTTENVIKENS IS

Längs Bottenvikens kust gör sig istiden påmind hela tiden, från landytan som växer varje år till det vindpinade frusna havet.

Det är inte helt fel att påstå att kusten i norr är en smula märkvärdig. Den blir nämligen bara större för varje år som går. Det har med inlandsisen att göra. Postglacial landhöjning kallas det på finspråk och innebär att landytan strävar efter att återgå till ett urspungsläge – ett så kallat mekaniskt viloläge -efter att den under tusentals år utsatts för inlandsisens väldiga tryck.

– Som mest täcktes landskapet av ett fyra kilometer tjockt istäcke, berättar Peter på Swenature.
Istiden inträffade för lite drygt 10 000 år sedan och det finns fortfarande massor med lämningar. Inte minst landhöjningen. Som störst är den i Västerbotten och allra mest reser sig landet i Furuögund, i närheten av Byske. Nästan 10 millimeter per år.
– Fågelvägen är vi faktiskt inte mer än 20 kilometer från Furuögrund, säger Peter samtidigt som skogen öppnas upp och han leder oss rätt ut på havsisen i höjd med Kågnäsudden.

Folktomt hörn

Vi går på snöskor försedda med isdubbar, och det är inte så dumt. För även om snön hängde tung från träden på väg ut, är havsisen hal och vindpinad.
– Vissa kanske skulle kalla det här ogästvänligt, fortsätter Peter, men jag stortrivs. När du kliver ut ur skogen och ut på havet är det som att komma in i en annan värld.

Och visst har han rätt. Det frusna havet är onekligen storslaget. Kärvt. Men också helt fantastiskt.
Vi tar sikte på en ensam ö en bit ut. Den lilla fyren är det enda som skvallrar om att vi inte är på en enorm kalfjällsplatå eller en glaciär långt bortom allt annat. Plötsligt lyfter en havsörn, bara för att understryka att vi inte är någon annanstans än just här – i ett folktomt hörn av Bottenvikens skärgård.

Månlandskap

Vi rör oss i maklig takt över isen. Följer öns norra sida. Vi hittar en vägg av is. Den reser sig högt ovanför våra huvuden.
– Vänta bara tills vi kommer på utsidan, flinar Peter.

Vinden friskar och snöfallet tilltar.
– Sannolikheten att vi får se norrsken ikväll är liten, förklarar han, men ni förstår att det här är en bra plats för norrskensspaning. Bara det är molnfritt.
När vi rundat ön förändras islandskapet ännu en gång. Här är det packisen som regerar.Nu är det inte länge kalfjällsplatå utan snarare ett kargt månlandskap som möter oss.
– Det kan bli så här när vinden driver in isflak och pressar samma stora ismassor.

Packis

Förutom att vara spektakulär erbjuder packisen också skydd mot vinden. Vi klättrar ner bakom ett litet isberg och hittar ett isflak som sticker rätt ut – i perfekt sitthöjd!
– Här kan vi rasta, säger Peter och lösgör pulkan.
Innan han stökar igång med maten borrar han tre hål i isen och förser oss med pimpelspön.
– Ni fixar råvaran, skrattar han och menar att sikfisket brukar vara rätt ok.

Vi pimplar och Peter gör upp en eld, sätter den trebenta muurikkan över lågorna och dukar upp med kåsor och matkärl på serveringsbordet i is.
– Jag har lite palt med mig, säger han. Om det skulle oturas med fisket.
Uppstekt, hemmagjord palt med rörrörda lingon och smör.

Vinterns mörker

Medan palten puttrar över elden berättar Peter att han dagen innan hade hittat älgspår över stora delar av området. Ja, även långt utanför packisen.
– Det såg ut som om något hade drivit älgarna. Jag hittade faktiskt också spår av ett stort hunddjur. Det är ovanligt med varg i det här området men då och då görs det faktiskt nån observation.

Om vintern är dagarna i norr korta. Innan vi ätit klart och packat ihop har det hunnit bli mörkt. Vi får låna pannlampor. Omsvepta av vinterns mjuka mörker, ett lätt snöfall och upplevelser som värmer långt innanför dunjackan beger vi oss tillbaka, i riktning mot stadens ljus.