Berättarna, arvet och litteraturen

Västerbotten, främst de norra delarna, har frambringat många författare. Finns en förklaring? Finns flera? Är det på arvet från n´Zakri, det genetiska? Beror det på läsarna och predikanterna? Finns svaret i språket, det som kallas bondskan, eller är det kort och gott en ohejdbar lust att berätta?

BERÄTTARNAS STAD, ARVET OCH LITTERATUREN

Västerbotten, främst de norra delarna, har frambringat många författare. Finns en förklaring? Finns flera? Är det på arvet från n´Zakri, det genetiska? Beror det på läsarna och predikanterna? Finns svaret i språket, det som kallas bondskan, eller är det kort och gott en ohejdbar lust att berätta?

Det är i byar och utmarker som många av våra författarskap sett dagens ljus. Torgny Lindgren, Sara Lidman, P O Enquist, Birger Vikström och många fler. Fast den som söker Torgnys landskap på kartan går lätt vilse. Det är lättare med Sara från Missenträsk som stod upp till försvar av skogar, byar och folk. Eller P O som ritade kartor över världen med Hjoggböle i centrum.

Kurt Salomonson, också från Hjoggböle, flydde byn som han fann trång och förminskande. Han frös och skrev med vantar på medan systern Anita långt senare gav sin syn på världen ur kvinnans och barnets perspektiv.
Många gav sig ut i världen, så även Sara. Hon återvände till Missenträsk och åstadkom det största. Och hon sa, med illa dold stolthet:

Vi som skriver bygdeböcker!

Torgny lämnade tidigt födelsebygden men har gång på gång återvänt i sitt skrivande. Han har inte glömt språket som utgör fundamentet i hans prosa, det vi kallar bondskan. Böndernas språk, färgat av tid och bibliska uttryck. Högtidligt och samtidigt enkelt, med många bottnar och uttryck.

Mystik och ordkonst

En av våra äldsta berättelser handlar om Finnforsrövarna som år 1524 bosatte sig i en grotta, gjorde räder i byarna och stal från gårdarna. De rövade bort en flicka som de gjorde med barn, innan hon lyckades fly och rövarna dödades.

Berättelsen bygger på gamla rättegångsprotokoll och luckorna är många. Den rymmer ett stort drama och har inspirerat till böcker, teater och musikaliskt berättande. Som spelmannen Tomas Anderssons föreställning där det typiska för berättandet i norra Västerbotten paras: mystiken och underfundigheten. Ordkonsten. Arvet från nasare och predikanter.

Men hur hänger då allt ihop?

Överallt och ingerst

Det finns ett rent genetiskt ursprung hos många författare från norra Västerbotten. Det utgår på 1600-talet från makarna Zakri och Sara i Kvavisträsk inom Norsjö. Längre tillbaka hamnar man i Burträsk och söker man sig framåt i tiden hamnar man i stort sett överallt.

De sammanstrålar, berättarna och arvtagarna. Predikanter som Zakrisson, Lindmark och Lidman. Författare som Torgny. Sara och P O, eller sådana som Martin Lönnebo, Stieg Larsson och syskonen Salomonsson. Faktiskt också jag själv.

Kanske finns en sanning talesättet man brukar tillgripa för att beskriva det som ligger bortom all ära och redlighet:

Bakerom där n´Zakri har ve´n ,,,

Platsen finns lite varstans. Som i Granbergsträsk utanför Jörn, lätt förklätt i Birger Wikströms roman ”De lyckliga åren”:

Stenliden var en av dessa ödsliga byar i Västerbottens inland, som ligger bortom alla odlingsgränser och till synes bortom allt sunt förnuft…

 

Vägarnas mötesplatser

Arvet är ett, språket ett annat. Bondskan talades av bönder och predikanter. Den religiösa läsarrörelse som uppstod efter den ryska ockupationen av Västerbotten 1809 kanske bidrog. Det blev vanligare med böcker i hemmen. Och det handlade inte bara om religiös litteratur.

Mötesplatser fanns överallt: i bönhus och på de mjölkpallar som stod vid vägarna, i bagarstugan och i fuset, vid hässjorna och i timmerkojorna. Överallt fanns några som drabbats av en ohejdbar lust att berätta.

Och några som ville skriva.

Med barnets öga

I boken ”och trädet svarade” berättar Sara Lidman vad hon upplevde i femårsåldern:

Då var det en gran. Han utsåg mig. Där till vänster om stigen. Norr om liden. Han var jämnhög med mig och vacker och grön. Jag stannade och beundrade honom och sa de ömmaste saker.

Och Anita Salomonsson i ”Vackrast var ändå mamma”:

Gräset är som himlagräs, mjukt, följsamt och alldeles grönt. I lönndom smeker det barnens nakna fotsulor när de om morgnarna yrvaket tumlar ut till huset.

Apropå ”huset”. Från ett sådant kan också världen upplevas. Som P O Enquist skriver i ”Kaptens Nemos bibliotek”:

Öppnade man dörren till skithuset – man hade inga skithusstickor förresten utan använde Norran – och satte sig utan att stänga dörren, då kunde man se ut över hela dalen, över sjön och bort mot träsket och ända till Ryssholmen.

Nog torde Torgny Lindgren ha känt något liknande i hemmet i Raggsjö. Som han skriver i ”Merabs skönhet”:

Den som förstår sig oppå att skåda en ko, han behöver icke se någonting annat häri världen.
Han behöver icke känna någon törst däri ögonen mer …

Föregångare i skuggan

De tre stora: Sara, Torgny och P O. Men författarna från norra Västerbotten är fler och många har oförtjänt hamnat i skuggan.

Som bröderna Frithjof och Karl Örngrim i Lillberg utanför Norsjö. Fadern kom i början av 1900-talet från Uppland, lockad av ”guldruschen”. Han blev malmletare men drömde om att skriva, något som förverkligades genom sönerna.

Frithjof och Karl tog avstamp i det som omgav dem. Och visst finns ett Lindgrenskt sätt att berätta i Karls bok från 1976, ”Nattlöparens starka hustru”:

Det underligaste som hände i byn var att en av kvinnorna, tunnbindarens, blev med barn. Då det hände var tunnbindaren inte hemma, han hade varit borta i flera månader.

Man kan ju inte tala om jungfrufödsel, ty tunnbindarens kvinna hade två barn förut, men hon påstod att hon inte legat med någon karl den här gången …

Bortom gränser och tid

Det fanns alltså föregångare, i dag en smula bortglömda, men då lästa av många, inte minst de unga. Någon vände blicken utåt och bortom tiden. Som Elfred Berggren med ”Robotarnas gud”, en tidig sience fiction från 1932, tänkt att utspelas i en ofattbar framtid år 1975.

Där fanns också Birger Vikström från Granbergsträsk, som blev en av Klarabohemerna, en vinddriven existens i Stockholm. Han skrev om sociala orättvisor med vass och ironisk penna, men med humor mitt i misären.

Hur inskränkt hade den västerbottniska litteraturen inte blivit om inte författarna samtidigt riktat sina blickar utåt? Sara mot Afrika och Vietnam, Torgny mot Europa och bibliska länder, P O mot våra grannländer och Göran Lundin mot Haiti och Ryssland?

Var vore vi i dag utan nykomlingar som Anton Marklund? Eller Stieg Larsson som tillbringade en del av sin barndom i norra Västerbotten och efter sin död nådde världsberömmelse med ”Millenium-serien”.

Västerbottens litterära landskap sträcker sig långt bortom de geografiska gränserna och bortom tiden.

Arvet efter n´Zakri

Tiderna förändras. Mycket av det som skrivits av författarna från norra Västerbotten har utgått från byarna och landskapet, men några har skrivit om stan, Skellefteå. Som Per Erik Lundmark i ”Karldagen”.

Vad kommer sedan? Ingen kan veta, men att något kommer kan vi vara säkra på. Lusten att berätta och dela med sig lär inte avta. Att skriva ned sin berättelse var visserligen ifrågasatt, åtminstone förr. Det var att göra sig märkvärdig och människan skulle icke förhäva sig! Men för den som bär på lusten att berätta blir det oundvikligt; men vill nedteckna det – för att också andra ska se vad man själv har upptäckt.

Därför skrev jag själv romanen om mitt arv, ”Zakris arv”:

Så löd talesättet: Bakerom där n´Zakri ha ve´n.

Det var orden man tillgrep när man ville beskriva en plats som låg otillgängligt, bortom all ära och redlighet, ett ställe som kanske inte ens fanns – utom möjligen i fantasin.

Och detta var sannerligen en sådan plats. Den öppnade sig likt en glänta i skogen.

Läs också