Älgsafari, kokkaffe och iskalla dopp i Svanseleskogarna

Skoteroverall, rejäla skor, handskar och hjälm. Och en egen snöskoter. Catrin ger tummen upp och sätter sig tillrätta på skoterdynan. Hon ler stort. Någon snöskoter har hon trots allt aldrig suttit på tidigare. Och nu är det äntligen dags för älgsafari. Någon i gruppen undrar hur stora chanserna är att de kommer att se någon älg...

SVANSELE VILDMARKSCENTER

Svansele Vildmarkscenter är på många sätt ett första steg in i vad som kan kallas Europas sista vildmark. Från en mjukstart med kokkaffe, kanelbullar och en tur på vildmarksutställning till ett avslutande isbad mitt i ingenstans.

Kåsorna är alla handgjorda. De är unika och Catrin väljer med omsorg. Till slut fastnar hon för en med beninlägg och slirig gravyr. Hon håller fram kåsan och Thorbjörn slår i kokkaffet. Och räcker henne en kanelbulle.
– Nybakt, försäkrar han och kastar på ännu ett vedträ på elden.
Catrin är från Tyskland. Sydtyskland, närmare bestämt. Från Köln. Hon är en av dryga tio tyskar som aldrig varit längre norrut än vad de är nu. I skogarna runt Svansele och vad som ibland brukar kallas för Europas sista vildmark.

En gradvis tilltagande vildmarksupplevelse

Trots att det är mitt i vintern får du tack vare vildmarksutställningen direkt en känsla för den subarktiska fauna. Alla djur finns representerade – allt från små lövsångare, till kungsörn, järv och varg. Thorbjörn är, som alltid, på ett strålande berättarhumör.
Med stor inlevelse varvar han anekdoter från sitt händelserika liv i skogarna runt Svansele med kalla fakta om djuren och dess beteende.
– Vad gör de där? undrar någon i gruppen och pekar på ett montage med tre björnar som tycks vara i färd med att sjösätta en gammal eka.
– Visst får dom en att undra, säger Thorbjörn. Kanske är det här mitt favoritmontage i hela utställningen.

Snöskotrar

Skoteroverall, rejäla skor, handskar och hjälm. Och en egen snöskoter. Catrin ger tummen upp och sätter sig tillrätta på skoterdynan. Hon ler stort. Någon snöskoter har hon trots allt aldrig suttit på tidigare. Och nu är det äntligen dags för älgsafari.
Någon i gruppen undrar hur stora chanserna är att de kommer att se någon älg. Det är ju trots allt vilda djur det är frågan om, menar besökaren.
Thorbjörn skrattar.
– Bättre förutsättningar än så här kan du nog inte få, säger han.

Catrin och hennes resekamrater är förstås ovana att manövrera snöskotrar genom ett norrländskt vinterlandskap. Men de lär sig rätt fort, även om Thorbjörn med jämna mellanrum får hjälpa någon som glidit av spåret, upp igen.

På spåret

Thorbjörn håller upp handen och alla bakomvarande stannar sina snöskotrar. Han har hittat spår. Älgspår. Gruppen samlas nyfiket runt honom. Thorbjörn pekar på svarta runda kulor i snön.
– Älgspillning.

Samtidigt som snön lätt börjar falla berättar Thorbjörn hur älgarna i norr lever sina liv, hur älgkon stöter bort sina kalvar när det blir dags för dem att klara sig själva och att favoritfödan är granskott.
Någon i gruppen undrar om det inte är dags att snart få se den riktiga varan.
– Ja, spårsnön är till vår fördel, säger Thornbjörn och startar skotern igen.
Alla former av genuina naturupplevelser som baseras på vilda djur innehåller alltid ett mått av osäkerhet, men Thorbjörn är inte orolig. Inte det minsta, faktiskt. Det syns lång väg.

Älgar i sikte

Och plötsligt står de där. Älgarna. Catrin som kör första skoter i kolonen, blir också en av de första att upptäcka Thorbjörns utsträckta hand.
Skoterljuden dör ut på ett ögonblick. Där borta står de. Två stycken, en ko och en kalv.
– En älgkalv väger inte mer än 15 kilo då den föds, säger Thorbjörn, men redan samma höst kan den vara närmare 100 kilo tung.
– Fantastiskt, säger Catrin stilla, mor och dotter.

Älgarna låter sig inte påverkas nämnvärt av att stå i rampljuset. Alla i gruppen hinner gott och väl fram för att få en glimt av de stora djuren bland tallarna.
– Älgar blir som regel lite större i norra Sverige än längre söderut, fortsätter Thorbjörn, och en riktigt stor älgtjur kan väga en bit över 500 kilo.

Rena smaker

På Vildmarkskampen finns ingen el. Inget rinnande vatten eller andra moderniteter. Överallt fladdrar facklor. Det är redan mörkt fast klockan inte har passerat fyra på eftermiddagen. Här finns rejäla, timrade kåtor, några stugor, varm bastu och ångande badtunnor.

I storkåtan håller Thorbjörn igång tre murikkor över den öppna elden. Fisk på den ena, kött på den andra och grönsaker och potatis på den tredje.
– Bara salt, säger han och ställer tillbaka saltkaret. Inga kryddor. Det behövs inte. Köttet och fisken har naturligt så mycket god smak i sig.
Stämningen i kåtan är dämpad. Elden sprakar och samtalen är många, men lågmälda.

 

Annorlunda utmaningar

Catrin sitter tyst. Hon tittar hypnotiskt in i elden.
Snart är det dags att återvända till livet där ute. Till stadspulsen i Köln. Till alla de tusentals människor som dagligen omger henne, utan att hon ens brukar reflekterar över det. I skogarna runt Svansele finns inga obekanta människor. Här är det mesta annorlunda. Kanske inte nödvändigtvis till det bättre, men onekligen annorlunda.
– Nu badar vi bastu, säger någon och reser sig sakta.

Långsamt följer de andra efter.
– Jo just det, säger Thorbjörn och plirar med ögonen. Det finns en kana uppifrån bastun och ner till sjön. Jag har huggit upp ett hål i isen och stoppat ner en stege. Om någon av er vågar, vill säga.
Catrin ler mot honom, som ett svar på att hon antar utmaningen. För är man i Swedish Lapland för första gången och gradvis har introducerats i dess vildmark, då finns det egentligen inte mycket annat att göra än att löpa hela linan ut.